Stabyhoun - Rasstandard

RASSTANDARD    STABIJHOUN

En ny standard har accepterats av SKK med datering 2015-12-16. Vi kommer att lägga upp den här så fort vi kan.

FCI-standard 1989-05-30
SKK:s standardkommitté 1998-03-25

Ursprungsland/Hemland: Nederländerna
Användningsområde:Stående Fågelhund
FCI-klassifikation:Grupp 7, sektion 1:2
Med arbetsprov

Bakgrund/Ändamål:
Den nederländska rasen stabijhoun hör till den “familj” stående och stötande fågelhundar som sedan många hundra år förekommit i Europa. Dessa kan sägas ligga mellan setter och spaniel till storlek och typ. Många av raserna blev dock inte erkända förrän under 1900-talet och flertalet, likt stabijhoun, först efter andra världskrigets slut.
Stabijhoun har uppmärksammats alltmer, även utanför Nederländerna under de senaste decennierna. Den anses som en mycket bra jakthund för mindre arealer och är inte minst uppskattad som vänlig sällskapshund.

Helhetsintryck
Stabijhoun skall vara en kraftfullt byggd, långpälsad stående fågelhund. Till proportionerna skall den vara längre än hög. Den får varken vara för grovt eller spensligt byggd. Huden skall ligga stramt an mot kroppen. Det får varken förekomma hakpåsar eller för lösa läppar.

Uppförande/karaktär
Rasen skall som sällskapshund vara tillgiven, mjuk och vänlig. Den skall vara intelligent, lydig, lättlärd, lugn och en god vakthund, aldrig aggressiv eller bitsk.

Huvud
Huvudet skall vara torrt och harmoniera med kroppen. Huvudet skall vara längre än det är brett. Skalle och nosparti skall vara lika långa.

Skallparti
Skallen skall vara lätt välvd, inte smal, men får aldrig ge ett brett intryck. Den skall övergå med en lätt rundning i kinderna.

Stop
Stopet skall endast vara lätt markerat.

Nostryffel
Nostryffeln skall vara välutvecklad utan att vara delad. Den skall ha vidöppna näsborrar. Nostryffeln skall vara svart hos hundar med svart grundfärg, brun hos hundar med leverbrun eller orange grundfärg.

Nosparti
Nospartiet skall vara kraftfullt och avsmalnande mot nosspetsen utan att vara snipigt. Nosen skall vara bred. Nosryggen skall vara rak och får från sidan varken vara konkav eller konvex.

Läppar
Läpparna skall vara strama utan överhäng.

Käkar/tänder
Tänderna skall vara starka med saxbett.

Kinder
Kinderna skall endast vara svagt utvecklade.

Ögon
Ögonen skall vara medelstora, runda och ej snedställda. Ögonkanterna skall vara väl åtliggande. Blinkhinnorna eller tredje ögonlocken får ej vara synliga. Ögonen skall varken vara utstående eller djupt liggande. Färgen skall vara mörkt brun hos hundar med övervägande svart grundfärg och brun hos hundar med brun eller orange grundfärg. Rovfågelögon (blekt gula) är ej önskvärt.

Öron
Öronen skall vara ganska lågt ansatta. Öronen skall bäras tätt mot kinderna utan veck. De skall vara måttligt långa och skedformade.

Hals
Halsen skall vara kort och rund. Den skall övergå i rygglinjen med en mycket öppen vinkel, så att huvudet mestadels bärs lågt. Halsen skall vara lätt välvd. Inga hakpåsar eller löst halsskinn får finnas.

Kropp
Kroppen skall vara kraftfull

Rygg
Ryggen skall vara plan och tämligen lång

Ländparti
Ländpartiet skall vara kraftfullt

Kors
Korset skall endast vara lätt sluttande

Bröstkorg
Sedd framifrån skall bröstkorgen vara bredare än djup. Frambenen kommer därigenom att stå ganska brett isär. Revbenen skall vara väl rundade och de bakre revbenen skall vara välutvecklade. Undre delen av bröstkorgen skall vara rundad. Den skall inte nå längre än ned till armbågarna.

Underlinje
Underlinjen skall endast vara måttligt uppdragen.

Skulderblad
Skuldran skall vara välvinklad. Skulderbladen skall vara väl tillbakalagda och ligga väl an mot bröskorgen.

Underarm
Frambenen skall vara kraftfulla och raka.

Mellanhand
Mellanhänderna får ej vara svaga

Tassar
Framtassarna skall varken ha formen av kattassar eller hartassar. Tårna skall vara välutvecklade och välvda. Trampdynorna skall vara kompakta.

Bakställ
Bakstället skall vara kraftfullt och välvinklat

Has
Haslederna skall vara lågt ansatta.

Mellanfot
Mellanfötterna skall vara korta.

Tassar
Baktassarna skall vara runda med väl utvecklade trampdynor.

Päls
Pälsen skall vara lång och glänsande över hela kroppen. Endast över korset är en lätt vågighet tillåten. Pälsen på huvudet skall vara kort. På baksidan av fram- och bakbenen skall den vara välutvecklad och buskig men inte bilda fanor. Svansen skall runt om ända ut till spetsen täckas av längre päls, som skall vara buskig men ej bilda fanor. Den skall ej heller vara lockig eller vågig.
Behäng på öronen är rastypiskt. Dessa skall vara ganska långa vid öronbasen och därefter avta i längd till den nedersta tredjedelen av örat, där pälsen skall vara kort. Den långa pälsen på öronen skall vara rak, en lätt vågighet är tillåten, men lockig päls är ej önskvärd.

Färg
Svart, leverbrunt eller orange med vita tecken. Fläckar och/eller skimmelteckningar i det vita är tillåtet.

Svans
Svansen skall vara lång. Den skall nå till hasleden. Svansen skall inte vara högt ansatt och den skall bäras rakt hängande till den yttersta tredjedelen, vilken skall vara mjukt uppåtböjd. I rörelse höjs svansen, men den får aldrig bäras rullad.

Mankhöjd
Idealstorlek för hanhund 53 cm
Idealstorlek för tik 50 cm

Fel
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Diskvalificerande fel
En tämligen lockig päls visar att inkorsning har gjorts och därför kan hundar med denna päls inte betraktas som renrasiga stabyhouns.

Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna pungen.

 

Om Stabyhoun

 

Stabijhoun

Grupp 7 Stående fågelhundar

Historik

Stabijhûn kommer från Frisland i Nederländerna och härstammar troligen från en frisisk fågelhund och en spaniel som spanjorerna hade med sig på 1500-talet. Rasen hör till den ”familj” stående och stötande fågelhundar som sedan många hundra år förekommit i Europa. Dessa kan sägas ligga mellan setter och spaniel tillstorlek och typ. Stabijhoun blev erkänd som ras i Holländska Kennelklubben den 10 oktober 1942. Namnet Stabijhoun kommer från det nederländska uttrycket sta-mij-bi som betyder stå mig bi. Namnet uttalas "stabej hun" och rasen kallas ofta bara stabej eller stabij.
Den fattiga bonden hade inte alltid råd att ha fler hundar för olika arbetsuppgifter, utan var tvungen att ha en så allsidig hund som möjligt, en som kunde hjälpa till på gården. En stabij var med på jakt och skulle kunna simma över kanalerna för att hämta den skjutna fågeln på andra sidan. Den skulle även finna hårvilt och även apportera bytet, som ofta bestod av räv, hare och fågel. Stabijen användes till mullvadsfångare och till andra skadedjur. Den skulle kunna dra skrinda med diverse varor till och från gården, och den skulle varsko familjen vid främmande besök, samt inte minst vara en trevlig familjehund.

Användningsområde

Rasen ska kunna arbeta både före och efter skott. Den har en god viltfinnarförmåga och är envis i sitt arbete. Den ska stå för såväl hårvilt som fågel, resa det på kommando från föraren och därefter apportera. I vattnet arbetar den lugnt och metodiskt, samt har ett mjukt och bra apporteringsgrepp. Rasen är en utmärkt eftersökshund, den arbetar i ett bra tempo och är noggrann. Den anses som en mycket bra jakthund för mindre arealer och är inte minst uppskattad som vänlig sällskapshund.

Hälsa

Höftledsdysplasi (HD) finns hos cirka 20% av de individer som röntgats. Epilepsi förekommer.

Egenskaper / Mentalitet

Stabijhoun är samarbetsvillig, social, observant/vaksam, nyfiken och envis. Men skillnader finns förstås hos olika individer. Den behöver en vänlig men konsekvent ägare.

Storlek och utseende

Det är en medelstor hund med kraftig harmonisk byggnad. Den får varken vara för spenslig eller för kraftigt byggd. Huvud och uttryck ska vara ädelt. Färgen är svart, leverbrun eller orange med vita tecken. Fläckar och skimmelteckningar i det vita är tillåtet enligt rasstandarden. Mankhöjd för hanar är ca 53 cm och tikar ca 50 cm. Vikt är 20–25 kg.

Pälsvård

Pälsen är lättskött och behöver inte trimmas eller klippas. Badas vid behov.

Övrigt

Stabijhoun är en vänlig, social hund som har lätt att komma överens med hundar och människor. Rasens yttre skönhet får inte överskugga hundens egenskaper och användningsområden. En rätt tränad hund är en förutsättning för att få den allroundjakthund som den är.